Jaha men hur botar jag stress då?

img_1201-2Under ett par år i mitt liv sökte jag då och då till vårdcentralen för diverse åkommor. Det kunde vara trötthet, en förkylning som aldrig gick över, feber som kom och gick. Mina prover visade aldrig på något, normala blodvärden, ingen direkt vitaminbrist, kanske lite högt blodtryck men fortfarande inom normalspannet. Jag fick alltid traska hem utan att vara direkt visare. Det hintades om att det kunde vara stress eller ja stress var väl den enda tillgängliga förklaringen. Ingen trodde riktigt på det jag var ju en ung tjej i sina friskaste år. Efter ett tag började det kännas som stress var något läkare mest sa när de inte kunde hitta något fel. Det uttrycktes heller aldrig som ett problem man kunde göra någonting åt utan det var mer ett faktum, ett konstaterande. När mina småbesvär pågått ett tag så började jag få lite mer oroväckande symptom. Det började med att jag behövde förnya mitt p-piller recept. Detta brukar innebära lite konversation, en snabb koll av blodtryck och sen kan man gå till närmaste apotek och hämta ut. Denna gång så tittade barnmorskan lite förvånat på maskinen och frågade om jag hade sprungit dit. Det hade jag ju inte men för säkerhetsskull så fick jag ligga några minuter så skulle vi ta om det. Fem minuter senare så hade jag fortfarande högt blodtryck. Detta var ju rätt många år sen nu men jag minns att det var siffror jag aldrig hört i det sammanhanget innan. Jag fick inget recept den dagen. Detta var starten på en rad läkarbesök i relation till diverse symptom. Jag hade magproblem, migrän, svimningsanfall etc. Jag sökte för dessa individuellt och svaren blev alltid de samma, det är troligtvis stress. Jag fick göra arbets-EKG, ultraljud av hjärtat och upprepade blodprov men var tekniskt sett väldigt frisk, bara lite förhöjt blodtryck. Migrän hade jag förresten inte, det var spänningshuvudvärk. Vid det här laget visste jag att någonting inte stod rätt till. Jag började acceptera förklaringen om stress, mest för att jag var så fruktansvärt trött hela tiden. Jag hade fortfarande sjukt svårt att förstå hur jag kunde vara stressad jag jobbade bara heltid. Jag hade i flera år jobbat heltid och pluggat så att bara jobba heltid var typ semester. Side note; om du någon gång sagt heltid och bara i relation till varandra så rekommenderar jag att du tar en rejäl titt på din situation och omvärderar lite saker. I oktober det året så sov jag all min lediga tid, i november kom ångesten. Äntligen! Ångest hade jag haft innan så nu visste jag vad jag skulle göra åt det. Så förbannat skönt. Även om ångest är fruktansvärt, verkligen fruktansvärt, så var det åtminstone något jag kunde relatera till och jag visste vad jag skulle göra. Tid bokades hos psykiatrikern, jag fick SSRI och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression.

Det tog mig år att komma tillbaka efter min utmattningsdepression, eller, jag lider fortfarande av sviterna misstänker jag. Jag blir väldigt lätt sjuk och jag sover definitivt mer än vad de flesta människor gör men jag anser mig i sammanhanget ändå vara väldigt lyckligt lottad. Jag hade tur, först och främst för att jag har varit deprimerad innan så jag kände igen depressionssymptomen när de väl kom och kunde snabbt ge mig själv den hjälp jag behövde. En annan sak som räddade mig är min känslighet för depression. Utan den hade jag förmodligen kunnat fortsätta pressa mig själv i flera år till och som följd brutit ner min kropp totalt innan det tog stopp. Min resa och behandling av mig själv och min tendens att göra alldeles alldeles för mycket slutade inte efter att depressionen gick över. År har behövts ägnas åt att klura ut vad som faktiskt är värdefullt och viktigt för mig här i livet. Och så har jag så klart jobbat på självkänslan. Inget är viktigare än att veta att man duger som man är. Först då kan man göra allt det där andra för att man vill, inte för att man borde.

Vad är stress och vem drabbas

Det finns vissa saker vi måste inse och tänka om kring när det gäller våra liv och stress. Först och främst så är det inte dem du tror som drabbas mest. Det är de ambitiösa och högpresterande som oftast drabbas och som drabbas hårdast. Vi pratar chefer och nyckelpersoner, så de kommer förmodligen heller inte erkänna att något är fel eftersom de är vana vid att kunna lösa det mesta själva. Med andra ord kommer de kunna pressa sig själva riktigt länge innan det tar stopp och med mer allvarliga konsekvenser som följd. Stress drabbar dessutom allt yngre personer idag. Det kan vara sjukt svårt att förstå hur barn på lågstadiet redan kan börja uppleva prestationskrav och stress och inte känna sig tillräckliga. Samtidigt om vi funderar på det så är det inte särskilt konstigt. De växer upp med föräldrar som pressar sig för att vara perfekta och naturligtvis så överförs det till barnen. Det kallas modellinlärning och det är ett av de mest effektiva sätt barn lär sig på. Det är den gamla ”de gör som du gör inte som du säger” regeln som gäller. Att vara en perfekt förälder och partner, att ha ett imponerande socialt liv, en bra karriär, tjäna bra med pengar och hinna med att träna till en Svensk klassiker är för mycket. Argumentera inte, det är för mycket! Särskilt som standarden idag är inte är att bara ta sig igenom saker utan man ska vara jävligt bra på dem också. Det är absurt, det har gått för långt. Vi har det för bra. Det är för den stora massan inte utmaning nog att ha ett stort hus, åka på dyksemester till Thailand varje vinter ha en fin bil och sommarstuga därtill. Detta urholkar meningsfullheten med att jobba hårt så vi måste lägga till alla dessa andra saker för att självförverkliga oss själva och det är inte rimligt. Vi är inte skapta för att göra det. När kroppen behöver leverera utsöndras adrenalin, noradrenalin och kortisol för att gasa på och förbereda systemet för fight or flight. Detta är jäkligt användbart eftersom kroppen blir maxtrimmad för att hantera hotet men tanken är också att när hotet är hanterat så slår systemet av och vi går in i återhämtningsfasen. Nu jobbar kroppen på matsmältning, återhämtning, uppbyggnad av immunförsvar etc. Idag är hoten eller det som får oss att gå in i fight or flight mode sällan något som försvinner utan efter deadline finns det en annan deadline och sen ska man ju ut och springa milen eller något annat jävligt jobbigt så man verkligen kan få känna att man ansträngt sig. Med andra ord så slår fight or flight systemet sällan av och kroppen får aldrig återhämta sig ordentligt. Efter några år på det viset har de flesta reserver tagit slut och systemet har börjat bryta ner sig själv och du blir utbränd. Inte nog med att det tar år att återhämta sig fysiskt du måste också lära dig att leva på ett annat sätt om du ska kunna fungera igen. Om du tänker att det efter en sådan krasch borde vara hyfsat lätt kan du prova att korsa dina armar, och korsa nu dina armar på andra hållet. …jepp, tänkt dig att du ska behöva göra det med hela ditt liv. Vi måste lära oss att göra någonting åt den här folksjukdomen innan vi hamnar där.

 

Läkare och sjukvårdspersonal måste tidigt ge råd och följa upp patienter som lider av stress. Det kan inte bara vara något som lämnas som ett provresultat upp till patienten själv att hantera. Av alla de gånger jag fick höra att det förmodligen var stress var det aldrig någon som ett, berättade vad det var eller två, berättade vad jag skulle göra åt det. Stress och dess följder kostar det här landet och arbetsgivare massvis med pengar och vi kan inte fortsätta ignorera behoven som finns. Framförallt så måste sjukvården börja använda sig av de alternativ som finns och referera folk dit. Bara en sådan sak som att få en samtalskontakt hade varit fantastiskt. …och nä, vi kan inte bara ha KBT kort eller lång som alternativ för behandling av psykisk ohälsa men det är en diskussion för en annan dag.

Så här hanterar du din stress

För att inte göra samma sak som alla mina läkare gjorde så vill jag avsluta med några tips på vad man kan göra för att behandla stress och utmattning. Som jag ser det finns det två saker att göra, det ena är att hantera grundproblematiken och det andra är att behandla symptomen och lugna ner kroppen. Det första gör du bäst tillsammans med en terapeut. Här handlar det om att hitta roten till känslan av att inte vara tillräcklig och att jobba på dina coaping tekniker. För att lugna ner kroppen och komma åt symptomen så finns det tre saker som är viktiga. 1, Närhet och beröring. Har du ingen partner kan du gå på massage. Även husdjur kan ge dig känslan av närhet. 2, Motion. Motion men inte prestation! Detta är sjukt viktigt. Det är extremt lätt att hamna i prestationstänket eftersom man är så van vid det men om du gör det faller hela idén. Då är det bättre att ligga på soffan och käka praliner (choklad hjälper till med dopaminproduktionen så det är faktiskt inte dumt alls). 3, Ha kul. Det är så du fyller på reserverna. Man kommer bara så långt på att vila man måste göra roliga saker också. Göra dem där sakerna som gör livet värt att leva. Se något nytt, gå på bio, träffa vänner, måla en tavla eller vad det nu är du tycker är roligt. Det kan hända att du glömt bort vad det är du tycker är roligt, det är väldigt vanligt faktiskt. Tänk då på vad du brukade göra som lite. Brukade du rita? Gör det. Leka med bilar? Gör det. Det låter kanske löjligt men det funkar.

 

Ha det fint, puss på er.

 

 

 

 

 

 

One thought on “Jaha men hur botar jag stress då?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s